En affisch från SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Att affischer från SSUH dyker upp på Nykterhetsvännernas Studenthem är inte särskilt förvånande – vi har även många dukar med SSUHs emblem broderat.

En ”halvpanna”, som NTO:s ungdomsförbund (Heimdal) uppenbarligen ogillade, är alltså en liten flaska sprit – vad det har med fotboll att göra är för mig okänt. (På den här bilden kan ni även skåda Verandans tak och mig i grodperspektiv.)

Vad är Nationaltemplarorden? Här ges svaret. Anslut dig!

Med sina 100×70 cm är det här den överlägset största av affischer jag grävde fram. Jag skulle tro att ”Tidsenlig arbetsform” syftar på att de då nyligen avskaffat ordenssystemet, vilket NTO alltså gjorde före IOGT.

Den som designade den här affischen har inte gått på Berghs direkt. Men det kan tänkas att den passade i en tid då folk inte hade lika mycket distraktioner runt omkring sig hela tiden. Den ger iallafall ett utförligt svar på vad NTO är!

SSUH tyckte, föga förvånande, att det var viktigt att man inte söp när man tog studenten.

Den här affischen från SSUH är ett typexempel på dålig nykterhetspropaganda. Vaddå ”vi klarar oss”? Är det en uthållighetstävling? Är helnykterhet att jämföra med att vara den i klassen som kan hålla andan längst? Är det en uppoffring att inte dricka nervgift? Nej.

NTO:s ungdomsförbund, Heimdal, påminner istället om allt festligt man kan hitta på om man inte håller på och häller i sig lösningsmedel.

En något oklar affisch från SSUH.

Vi avrundar med ”en hederssak”. ”Nykter på jobbet” var tydligen en kampanj som LO hade från 1955 och en bit framåt, det vill säga från avskaffande av Brattsystemet (d v s motbokssystemet). Den här ska få pryda mitt kontor.

Av mamma har jag fått låna denna fantastiska lilla bok, vars förord förtjänar att citeras i sin helhet:

”Jag skulle bli slaf! Nej, så djäflar anamma!” utropade Fabian Månsson i sin berömda ”Stridssång” från 1903, publicerad i Socialdemokratiska Ungdomsförbundets tidskrift Fram.

Då, när arbetarrörelsen sköljde över landet som en flodvåg, var sången en viktig kampform, också en del av en ny folklig kultur, en arbetarkultur.

Nu, 1970, är sångtraditionen inom svensk arbetarrörelse en tämligen förtorkad flodfåra. Det har inte sjungits på åratal på de socialdemokratiska arbetarekommun- och föreningsmötena. Jo, naturligtvis vid högtidliga tillfällen som jubileer och första maj. Då dammas ”Internationalen” och ”Arbetets söner” av igen. Men inte annars.

Jag tror att sången är en emotionell faktor, som inte får vara politiskt engagerade – på allvar politiskt engagerade – människor främmande. Politik är inte teknokrati.

Arbetarrörelsens gamla sånger speglar – i all sin vulgaritet och valhänthet – en rättfärdighetslidelse, som rymmer enorma kvantiteter emotionellt sprängstoff. Det var den rättfärdighetslidelsen som bar fram arbetarrörelsen till de politiska segrarna.

Jag antar att det stockar sig i halsen på många goda folkhemssvenskar, när man ska sjunga verser av typen ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta” eller ”dö för den tro, som våra bröder helgat med blod”.

Själv tycker jag visst att det går att sjunga de gamla sångerna, definitivt om man inte är en historielös människa. Det är dock inte nödvändigt att anlägga ett historiskt perspektiv: ”Internationalens” budskap är lika aktuellt idag för majoriteten av världens människor som det var när sången skrevs. Men det ursäktar inte försumligheten. Arbetarrörelsens spngskatt har under senare år inte förnyats och aktualiserats i nämnvärd utsträckning.

En av den här bokens uppgifter är att försöka reparera skadan. Några av de viktigare äldre sångerna har tryks om. Några nya försök i genren finns med, liksom några moderna ”protestsånger” i samma tradition. Slutligen har några internationella klassiker – ”Bandiera Rossa”, ”Solidarity Forever” och ”We Shall Not Be Moved” – översatts till svenska.

Av Enn Kokk, 1970.