Av mamma har jag fått låna denna fantastiska lilla bok, vars förord förtjänar att citeras i sin helhet:

”Jag skulle bli slaf! Nej, så djäflar anamma!” utropade Fabian Månsson i sin berömda ”Stridssång” från 1903, publicerad i Socialdemokratiska Ungdomsförbundets tidskrift Fram.

Då, när arbetarrörelsen sköljde över landet som en flodvåg, var sången en viktig kampform, också en del av en ny folklig kultur, en arbetarkultur.

Nu, 1970, är sångtraditionen inom svensk arbetarrörelse en tämligen förtorkad flodfåra. Det har inte sjungits på åratal på de socialdemokratiska arbetarekommun- och föreningsmötena. Jo, naturligtvis vid högtidliga tillfällen som jubileer och första maj. Då dammas ”Internationalen” och ”Arbetets söner” av igen. Men inte annars.

Jag tror att sången är en emotionell faktor, som inte får vara politiskt engagerade – på allvar politiskt engagerade – människor främmande. Politik är inte teknokrati.

Arbetarrörelsens gamla sånger speglar – i all sin vulgaritet och valhänthet – en rättfärdighetslidelse, som rymmer enorma kvantiteter emotionellt sprängstoff. Det var den rättfärdighetslidelsen som bar fram arbetarrörelsen till de politiska segrarna.

Jag antar att det stockar sig i halsen på många goda folkhemssvenskar, när man ska sjunga verser av typen ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta” eller ”dö för den tro, som våra bröder helgat med blod”.

Själv tycker jag visst att det går att sjunga de gamla sångerna, definitivt om man inte är en historielös människa. Det är dock inte nödvändigt att anlägga ett historiskt perspektiv: ”Internationalens” budskap är lika aktuellt idag för majoriteten av världens människor som det var när sången skrevs. Men det ursäktar inte försumligheten. Arbetarrörelsens spngskatt har under senare år inte förnyats och aktualiserats i nämnvärd utsträckning.

En av den här bokens uppgifter är att försöka reparera skadan. Några av de viktigare äldre sångerna har tryks om. Några nya försök i genren finns med, liksom några moderna ”protestsånger” i samma tradition. Slutligen har några internationella klassiker – ”Bandiera Rossa”, ”Solidarity Forever” och ”We Shall Not Be Moved” – översatts till svenska.

Av Enn Kokk, 1970.